Jag har inte orkat skriva för jag har varit väldigt sjuk efter förlossningen, ja även innan men nu mår jag bättre och lille lillebror som fått det coola namnet Eddie sover gott i sin vagn här bredvid. Han tuttar på en napp och knorrar lite ibland när han råkar vifta med sin lilla hand så att nappen trillar bort.
FÖRLOSSNINGEN: 120305. Vi steg upp tidigt efter en mycket sömnlös natt (iallafall var den sömnlös för mig för jag var sjuk i influensa, magen var en stor rund boll och fogarna gjorde det till ett maratonlopp varje gång jag var tvungen att åla mig upp ur sängen. Jag var så nervös att jag var tvungen att kissa 11000 gånger den natten och då blev jag törstig och såklart ännu kissnödigare och så höll det på tills jag nästan blev galen.
Kvällen innan hade jag skrubbat den gigantiska kroppen med speciella tvålsvampar som dödar bakterier och det kändes konstigt att veta att det var sista duschen som gravid och att vi faktiskt skulle få se lillebror imorgon!
Så tog vi ett sista kort på magen (som jag inte kom att sakna för en sekund) och så bar det av mot bb.
Blivande bäbispappan funderar lite på bb:s parkering. Om 1,5 timme lägger han Eddie-barnets hala lilla kropp mot mitt bröst där bakom de gröna skynket (som tack o lov hindrar mig från att se vad som händer). Om 1,5 timme känner vi båda en enorm lycka, det pirrar i kroppen (ja, för mig bara i halva då andra halvan sover bakom skynket). Det är ett ögonblick som man aldrig glömmer när ens barn föds. När man hör det skälvande lite gurglande första skriket och när man får syn på sitt barn första gången. Det är obeskrivligt och om 1,5 timme är det verklighet för oss.
Vi checkade in och fick genast svira om till sjukhusets kläder. Jag ligger på en säng i korridoren och barnmorskan som ska ta emot vårt barn har lyssnat på hjärtljuden. Blivande bäbispappan sitter bredvid mig och jag tycker att han är lite snygg i operationsutstyrseln men det säger jag inte.
Så plötsligt är det dax. Jag rullas in på operationssalen med blivande pappan hack i häl. Jag är livrädd för katetern och får som jag vill att de sätter den när jag är bedövad och inte känner nått. Jag blir stucken några gånger av narkosläkaren som lägger ryggbedövningen och ser ut pricis som Salem al fakir på tv. Rummet fylls av grönklädda människor, alla verkar snälla och hälsar glatt på oss. Salem al fakir sprayar lite vatten på mig och undrar om det känns men jag känner inget. De nyper mig men det känner jag heller inte och jag försöker förgäves att vicka på tårna.
Så säger de att vattnet snart går och vipps så hör jag vårt barn för första gången
och skriker gör han när han så plötsligt skärs ut ur den fridfulla tryggheten i magen...
Bäbispappan har klippt navelsträngen och kontrollerat bäbisvikten på 3840g! Han kommer och visar mig vad vi gjort för nån och han lägger lillebror hos mig. Då blir vår bäbis alldeles tyst för en stund. Jag är hela tiden rädd att han ska ramla ner men bäbispappan försäkrar mig flera gånger att han inte kan det.
Så rullas vi till uppvaket och senare till ett familjerum på avdelning 11 där jag blir liggandes med dropp men jag känner mig bara alltmer underlig i kroppen. Jag hostar o hackar och såret på magen stramar. Det är fruktansvärt. Så får jag 2 påsar blod och blir lite bättre. Nu ska en sköterska dra bort operationstejpen som är som en extra hud på magen och tejpen har frätt sönder huden och när hon drar av den lossnar även delar av mitt skinn. Jag får brännmärken som svider förskräckligt när jag äntligen ska få duscha.
Vi stannar på 11:an i två dagar innan jag får åka rullstol till patienthotellet. Vi möts av storebror, mormor, morfar, moster Malin o lille Lukas som uppvaktar oss med paket o blommor. Jag känner mig svag, mina ben och fötter har svullnat upp av droppet och hela jag är som en vattenmelon. Men det är underbart att se storebror försiktigt klappa om och pussa sin lilla lillebror.
Jag har ont i såret och hostar hela dagarna och nätterna. Mjölken kommer inte igång och lillebror Eddie blir svagare och går ner mer i vikt än han får enligt sin kurva. Han har ingen kraft att suga och efter en natt då jag suttit upp och ammat, gråtit och hostat utan avbrott fick vi rådet att pröva en pump för att pumpa igång mjölken. Att börja pumpa på ett tort bröst utan mjölk är inget jag rekomenderar. Det var såklart outhärdligt. Det gjorde så vansinnigt ont och att bröstvårtorna numera bestod av onda sår och sprickor efter lillebrors kamp att få mjölk gjorde det inte lättare alls. Nu efteråt när jag tänker på pumpen får jag en obehaglig rysning, ungefär som när man tvingas höra på när nån berättar om nån som klämt sig i en dörr. Kroppen ryser av obehag.
Så innhandlades ersättning och bäbispappan matar försiktigt på en sked och lilla Eddie får i sig lite näring. Efter bara två skedmatningar blev han lite starkare och orkade suga och så rann mjölken äntligen till. Eddie var nöjd, bäbispappan förtjust och bäbismamman med alla hormonerna sprutandes känner en oerhörd lättnad. Det är en stor sorg för en mamma att se sitt barn ha det jobbigt och faktiskt svälta då det inte finns mjölk. Den lilla bäbiskroppen är så liten och det går fort nedåt med viktkurvan.
Lillebror Eddie var mycket lik yoda i star wars klonkrigen då hans små öron var nedvikta när han kom ut till oss. De hängde där och såg så ynkliga ut men så fort han fick lite näring så började dom sakta att veckla ut sig.
Nöjd bäbis
Vi ska gå utanför sjukhuset för första gången och vi klär på lilla Eddie overolen som är alldeles för stor.
Yoda o mamman
Vi mår bra nu, vi bara väntar på att mammans sår ska läka ihop helt så att allt blir som vanligt igen, eller inte som vanligt förståss men så att livet med två barn i familjen kan börja på riktigt och bli sådär fantastiskt som vi tänkt!
Eddiebarnet och älskade mormor.
